Älskad barnboksförfattare och karismatisk människorättskämpe

Katarina Taikon, född 1932, växte upp i ett Sverige där romer levde ett kringvandrande liv, var illa sedda och utsattes för stark diskriminering. Det var en tid med skallmätningar, rasbiologiskt tänkande och tvångssteriliseringar.

Familjen, med rötter i central- och östeuropa, försörjde sig som tivoliägare, förtennare och musiker. Katarina föddes i ett tält utanför Örebro och hennes mamma dog när Katarina var nio månader. Fem år gammal lämnades hon bort till en familj i Skellefteå och senare till ett barnhem i Umeå för att till slut, som 7-åring, hämtas hem av sin far. ”Jag minns inte en dag som barn utan stryk”, berättar Katarina Taikon.

Barndomens upplevelser, våldet, den ensamma flickans bollande mellan fosterfamilj och barnhem, spelade en stor roll i de senare självbiografiska Katitziböckerna. Men också det hårda lägerlivet utan el, värme och rinnande vatten och en omgivning som trakasserade och exotiserade romer. Likt andra romska barn fick inte heller Katarina gå i skola utan lärde sig läsa och skriva ordentligt först vid 26 års ålder på en folkhögskola.

När Katarina Taikon var 16 år fick hon huvudrollen i dokumentärfilmaren Arne Sucksdorffs kortfilm Uppbrott (se filmen). Filmen öppnade en ny värld för både Katarina och hennes syster Rosa Taikon. De lärde känna skådespelare, konstnärer och författare och fick flera mindre roller både inom film och teater. Katarina och Rosa Taikon blev snabbt en del av  1950-talets kulturvärld i Stockholm. I dag är Rosa Taikon en av våra mest respekterade silversmeder och har mottagit medaljen Illis Quorum av regeringen samt tilldelats Olof Palme-priset.

I början av 1960-talet inledde Katarina Taikon sin stora kamp för romernas lika rättigheter i Sverige. Bokdebuten med Zigenerska 1963 gjorde henne över en natt till en stridbar och välkänd röst i samhällsdebatten. Taikon skrev i pressen, anordnade demonstrationer, var med och startade skolor och uppvaktade regelbundet Sveriges dåvarande statsministrar Tage Erlander och senare Olof Palme.

I slutet på 1960-talet började Katarina Taikon känna sig alltmer uppgiven. Trots stora framgångar vad gällde romernas boende och utbildning ansåg hon att förändringarna gick för långsamt – rasismen mot romer var fortfarande stark. Taikons engagemang tog sig ny form när hon började skriva böcker för barn. Den första Katitzi-boken kom hösten 1969 och blev en omedelbar succé. Sammanlagt skrev hon 13 självbiografiska böcker om en av den svenska litteraturens mest älskade karaktärer. Böckerna filmatiserades och visades i tv 1979-80.

Med start i februari 2015 återutger Natur & Kultur hela Katitzi-serien.

Katarina Taikon levde tillsammans med fotografen Björn Langhammer. 1982 drabbades hon av en hjärnblödning och föll i koma, som hon aldrig vaknade ur. Den 30 december 1995, efter mer än tretton år i koma, dog Katarina Taikon.

Under sitt liv lyckades Katarina Taikon ändra samhällsdebatten och hon gjorde livet bättre för otaliga människor. Bara fram till 1980 hade hennes Katitzi-böcker lånats ut från bibliotek drygt 400 000 gånger.

 
”JAG MINNS INTE EN DAG SOM BARN UTAN STRYK.”

Foto: Anna Riwkin / Moderna Museet